Nu blir det mycket Downton här! Jag såg klart sjätte säsongen för ett tag sedan (spoilervarning) och nu är det bara julspecialen 25 december kvar innan serien är slut för gott.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Det jag skrev förut om att jag älskade allt med Mr Carsons och Mrs Hughes kärlekshistoria? Jag tar tillbaka det. Var Carson tvungen att bli en sådan krävande mansgris så fort de gifte sig? Jag borde väl inte bli förvånad egentligen, med tanke på att Carson är och nog alltid har varit seriens mest konservativa karaktär (ja, värre än adeln), men det har ändå alltid varit lätt att tycka om honom. Nu gör jag inte det längre. Det hjälper ju inte heller att han har varit mer än rimligt dryg mot Barrow hela säsongen. Är det rädsla för de moderna tidernas intåg som gör honom mer grumpy än vanligt? Skärpning, hur som helst.
Någon annan som skulle behöva skärpa sig är jag. När Ediths senaste romans körde i diket och hon ännu en gång står ensam och olycklig blev jag jätteupprörd och utlovande förbannelser över seriens skapare Julian Fellowes om hon inte får tillbaka sin markis i julspecialen. Inte för att jag bryr mig om just det paret, utan för att serien gång på gång jävlas med henne. Dessutom sitter jag och ojar mig över att Tom inte har någon ny brud i sikte. Hur ska det gå för honom? Va?
Alltså, vad är det här? Sedan när tycker jag att äktenskapet är den enda acceptabla formen av ett lyckligt slut? Varför räcker det inte om Edith uträttar stordåd (eller bara är lite lagom kompetent) med sin tidning och har det bra med sin dotter? Varför måste Tom hitta någon ny? (För att han ska få mer romantisk screentime, that’s why.) Skärpning, som sagt. Lika bra att Downton tar slut nu så att jag kan ta mig ur den här hjärntvätten.
Annars tyckte jag att det var skönt att Edith och bitch-Mary äntligen hade sitt stora gräl (jag älskar Mary, men fan vad hon behöver tas ner på jorden ibland) och att det var rörande när Edith sedan ändå menade att de på något sätt behöver finnas i varandras liv, för att en dag kommer det bara att vara de kvar som minns Sybil och allt annat från deras uppväxt, och de kommer inte att ha någon annan att dela sina minnen med.
Det var också en gnutta fint att Mary och Barrows bondade lite över att vara personer som ständigt säger rövhattiga saker, och att de båda erkände att de inte nödvändigtvis vill vara så. Jag känner mig likgiltig till Marys snubbe, men åtminstone har hon gift sig nu så att man slipper den eviga såpan ”vem ska Mary gifta sig med?” Och heja Daisy och Mr Molesley!
Inför julspecialen undrar jag mest vem som kommer att dö och vem som kommer att gifta sig, för jag räknar kallt med att det blir åtminstone ett bröllop och en begravning. Rädda mig från den här hjärntvätten, som sagt.
